Kan man inte bara få klappa i händerna och gå hem när det är slut? För några år sedan skrev en studiekompis, som var och är musikrecensent, ett kåseri om undantaget som blivit regel – extranumret. Sedan dess tänker jag på hans ord varje gång som jag bevistar ett musikframträdande
Klapp klapp klapp
Det spelar ingen roll, om det är musikskolans blockflöjtsgrupp eller en världsartist som står på scen. En jättebra konsert eller ett gigg med ostämda gitarrer och kass repertoar. Som publik förväntas man alltid applådera lite extra uppfordrande efter sista låten – så att artisten inte ska bli ledsen.
Hur blev det såhär? Om det måste vara extranummer på varje spelning för att allt ska kännas okej. Hur vet man då, både som publik och artist, när det där extra magiska verkligen inträffar. När publiken extragillar artisten, framförandet eller repertoaren. När den där speciella stämningen infinner sig.
Tänk om bandet också har en buss att passa!






