Hej på dej trädet!

Finns det någon poäng med att känna igen och veta namnen på träd? Det tycker i alla fall jag; på samma sätt som jag tycker att det är roligt att känna igen och hälsa på människor när jag går ut på stan.

Bild: Fotosearch

Jag blir – oftast – glad när jag känner igen människor i vimlet, och på samma sätt är det med träd. Jag känner mig lite mindre ensam här på jorden när jag vet att det är två berlinpopplar som står i korsningen utanför huset där jag bor, att det är oxlarnas frukter som nu skiftar i orange och att det var linden som doftade så sött och starkt för några veckor sedan.

Tio träd skulle jag lära mig känna igen denna sommar. Hur många har det blivit så här långt: ask, alm, oxel, finnoxel, lind, rödek, berlinpoppel och pyramidpoppel. Aspen känner jag också säkert igen nu för tiden (har inte skrivit något om asp). Det blir nio träd. Ett kvar!

CrossOver

I skydd av nattens mörker snattade jag hästkastanjer.
Nu ligger de i en skål och blänger på mig: Limefrukter
som älskat med igelkottar.

Foto: Den virtuella floran

Ha en fin helg

Bild: www.fuldesign.se

En gång till!

Kan man inte bara få klappa i händerna och gå hem när det är slut? För några år sedan skrev en studiekompis, som var och är musikrecensent, ett kåseri om undantaget som blivit regel – extranumret. Sedan dess tänker jag på hans ord varje gång som jag bevistar ett musikframträdande

Klapp klapp klapp
Det spelar ingen roll, om det är musikskolans blockflöjtsgrupp eller en världsartist som står på scen. En jättebra konsert eller ett gigg med ostämda gitarrer och kass repertoar. Som publik förväntas man alltid applådera lite extra uppfordrande efter sista låten – så att artisten inte ska bli ledsen.

Hur blev det såhär? Om det måste vara extranummer på varje spelning för att allt ska kännas okej. Hur vet man då, både som publik och artist, när det där extra magiska verkligen inträffar. När publiken extragillar artisten, framförandet eller repertoaren. När den där speciella stämningen infinner sig.

Tänk om bandet också har en buss att passa!

Vagga din själ i en hammock

Hur kom hammocken till Sverige egentligen? Medan jag försökte hitta fakta – vilket jag inte gjorde – fann jag istället följande märkliga historia:

Par åtalas för stulen hammock
En 45-årig man och hans 44-åriga fästmö åtalades på torsdagen vid Norrköpings tingsrätt.
Paret ska den 18 juli ha tagit en hammock från en uteplats i Guldringen i Norrköping. Paret har erkänt brottet och i förhör säger de att en väninna till 44-åringen var skyldig henne två tusen kronor. Eftersom hon inte fick tillbaka pengarna bestämde de sig för att ta hammocken i stället. När de burit iväg hammocken gick de till Navestad centrum och satte upp en lapp: ”Hammock till salu”. Paret åtalas för stöld.

Norrköpings tidningar 2008-07-31 12:46

Foto: Rice.dk

Hammocken kom till Sverige på 1960 talet – det enda historiska fakta jag lyckats luska fram. Pratar du om en hammock i ett engelsktalande land tror de att du menar en hängmatta. Been there, done that, got the t-shirt.

Vansinne går i arv. Man får det av sina barn.

Dumma hästen sparkar Hanna.

Aj, aj, ont på Hanna.

Hanna får stort hål i huvudet.

Hanna åker ambulans till sjukhuset.

Tut tut, säger ambulansen.

Snälla doktorn lagar Hannas huvud – med metallstift.

Hanna åker tillbaka till ranchen där Hanna jobbar.

Hanna åker inte tillbaka till sjukhuset när det är dags att ta bort stiften.

Hanna sätter sig på en låda i stallet istället.

Veterinären tar bort stiften ur Hannas huvud…

Det bor en samuraj i mitt linneskåp

Både aikido och judo har jag testat. Men jag kom aldrig längre än till gult bälte, trots att jag var ganska bra på kullerbyttor – både framlänges och baklänges.

Jag har krupit runt i dojjon med tunga herrar som har stått och balanserat på min späda rygg. Jag har krossat hälen efter att ha blivit inkastad i ett element, till och med fäktat med träsvärd. Och till sist kom jag fram till någon slags insikt: Jag är inte ämnad för detta! Jag har helt enkelt inte tillräckligt bra koordination: Lika snabbt som jag lärde mig en rörelse, lika snabbt glömde jag den igen.

Hela min samurajidentitet kom liksom av sig. Ända tills jag var nere i källaren och manglade härom kvällen. Jag stod ensam i tvättstugan och vek lakan och gamla hemvävda kökshanddukar med broderade monogram, exakt på millimetern. Rakt. Kant i kant. Med precision. Därefter rullade upp dem i den svala och fuktiga mangelduken och trärullarna började mala runt, runt, runt.

När man ägnar sig åt sådana här uråldriga sysslor faller man lätt in i ett tranceliknande tillstånd. Jag började tänka på origami och berättelsen om flickan Sadako som blev strålskadad när Hisoshima bombades. Kamraten Chizuko tar med sig papper till Sadako för att hon ska kunna göra papperstranor – enligt en japansk sägen blir den som är sjuk frisk om hon/han viker tusen papperstranor.

Mina händer smekte det hårt ihoppressade och fuktiga tyget och mina tankar vandrade vidare till filmen Den siste samurajen och kapten Nathan Algren som skriver i sin dagbok: Dessa människor – japanerna som han är fånge hos – strävar efter att utföra sina sysslor med den yttersta perfektion och noggrannhet. Då kände jag mig som en samuraj i alla fall. I anden!

Ur: Sadako och de tusen papperstranorna
Nästa gång hon vaknade var hela familjen där. — Hon tittade på sin fågelflock som hängde i taket. Medan hon tittade på den kom en lätt höstfläkt som fick fåglarna att prassla och svänga runt. De såg ut som om de var levande och tänkte flyga ut genom det öppna fönstret. Så vackra och fria de var! Sadako suckade och slöt ögonen. Sen vaknade hon aldrig mer.

I den bästa av världar…

De flesta av oss mår inte särskilt bra av att göra samma sak vecka ut och vecka in, månad efter månad, år efter år. Vi blir uttråkade och trötta, får ont i kroppen. Och i själen.

I Linnés Dalaresa beskriver han, bland mycket annat, slipstenstillverkningen i Västerdalarna. Hur man bröt stenen under några månader, fraktade hem stenarna för att bearbeta dem, för att därefter ge sig ut för att sälja dem. På samma sätt var bondens år. Sådd, växt, skörd. Därefter kom vintern då arbetet i skogen tog vid.

Olika sysslor vid olika årstider. De flesta av oss skulle förmodligen må mycket bättre och känna större arbetsglädje om vi fick lite mer omväxling och kunde följa årstiderna och deras olika karaktärer.

Litterära lindar

För några år sedan satt jag och åt frukost på kluriga konsultbyrån i huvudstaden. Vi började prata om barnböcker och jag nämnde Sagan om den lilla hinden av Elsa Beskow. En av delägarna föll nästan i tårar över att någon mer än hon hade en relation till detta litterära mästerverk – skrivet på vers – som handlar om Rosalind och hennes hind som vilar under grönan lind.

Jag kan nämna att min unga dotter brukade spänna ögonen i tanten på biblioteket och inte vika inför det faktum att boken sedan länge var magasinerad och måste hämtas upp ur djupa källarvalven.

Egentligen är det inte så konstigt att linden dyker upp lite här och där i både prosa och poesi. Tänk bara vilket fantastiskt ord att rimma på: bind, blind, grind, hind, kind, mind, trind, vind, halvblind, medvind, motvind, ordblind, påmind, hemmablind, sommarvind, virvelvind. Till och med Astrid Lindgren har skrivit en saga om en lind: Spelar min lind sjunger min näktergal.

Och så har vi alla trädgalna tyskar och holländare som skriver och sjunger om sin Waldesnacht – Waldesnacht – och spatserar fram på Unter den Linden (under lindarna) den stora avenyn i centrala Berlin som leder fram till Brandenburger Tor.

Nu lovar jag att ämnet lindar är färdigbehandlat!

Vi har namn som indianer

Vår kärlek till skog, berg och vatten gör att vi svenskar ofta går runt och ståtar med efternamn som har kopplingar till naturen – jag heter ju Brobäck. Svenskarna är europas indianer, läste jag någongång, någonstans.

Därför är det heller inte så konstigt att många av oss ”heter” ett träd i efternamn: Al, Alm, Apel, Ask, Asp, Björk, Bok, Ek, En, Fläder, Gran, Hagtorn, Hassel, Hägg, Lind, Lärk, Lönn, Oxel, Pil, Poppel, Rönn, Sälg, Tall eller Ädelgran (kolla gärna sanningshalten på Eniro.se!).

Lediga namn
Men vid närmare studier visar det sig att det fortfarande finns många lediga träd – om man inte längre nöjer sig med att heta Andersson, Pettersson eller Lundström:

Avenbok, Benved, Brakved, Cypress, Getapel, Gullregn, Havtorn, Häggmispel, Hästkastanj, Jolster, Järnek, Kaukasisk Vingnöt, Körsbär, Olvon, Plommon, Päron, Slån, Valnöt, Vejksel, Vide, Blågran, Coloradogran, Douglasgran, Idegran, Nordmannsgran, Pichtagran, Serbgran, Silvergran, Sitkagran, Tuja och Vitgran.

Om jag själv skulle fundera på ett nytt efternamn skulle jag kunna tänka mig ”Jolster” eller varför inte ”Körsbär” – Ewa Körsbär, det låter ganska kul.

Värdig ålderdom
Om jag gifte mig med en överste skulle han gärna få heta ”Silvergran”, då skulle jag kunna åldras med värdighet som Överstinnan Silvergran.

Minst av allt skulle jag vilja heta Kaukasisk Vingnöt i efternamn!