Linné was here!

Under fjällveckan reste vi* delvis i Carl von Linnés fotspår. Under den fjärde dagen vandrade vi från Grövelsjöns södra strand till den norra – via de norska fjällen – på den så kallade Linnéstigen.

I sin dalaresa berättar Linné om Grövelsjödalen och ritten mot Röros i Norge: ”En brav matsäck köptes väl i Särna, men förrän man hade varit en dag på fjällen, var brödet allt (slut). Orsaken var ingen annan än en galen hushållning, varest alla vilja agera matfadrar.”

Foto: LInda Hedlund

Vilka virrpannor! Något sådant har aldrig hänt och kommer aldrig att hända undertecknad – jag har aldrig någonsin haft för lite mat med mig ut på färd. En gång klämde jag ned en prinsesstårta i ryggsäcken – en uppskattad överraskning, tyckte mina medvandrare!

På sina resor i 1700-talets Sverige besökte Carl von Linné ett stort antal platser. Många av dem skrev han om i sina reseskildringar. Projektet ”Linné was here” vill locka till upptäcktsresor i Linnés spår och i hans anda.

Varje plats är knuten till Linnés egen text. Med hjälp av skyltar kan turister och resenärer själva hitta de platser där Linné stod och jämföra hans beskrivning med dagens verklighet.

* Resan var en del i min sommarkurs i biologi.

Läs instruktionen. Först!

Ni vet hur det är: Man har köpt något som ska skruvas ihop. Till exempel en möbel från det stora varuhuset. Men eftersom man anser sig ha koll på läget så börjar man skruva direkt, utan att läsa bruksanvisningen. Och så går det inte så bra… Handlar det om en byrå så är det bara att svära en ramsa och börja om från början igen. Har man däremot samma lättfärdiga förhållningssätt till en karta, ja då kan det sluta riktigt illa – så illa att man kommer hem 22.30 på kvällen. Dessutom har man skaffat sig oräkneliga nya och välkliande myggbett.

Så där illa gick det för Karin och mig härom kvällen. Och det var mitt fel. Karin är en tapper kvinna som inte beklagar sig i onödan och hon har dessutom lärt sig – hon är fotograf – att det enda sättet att få ett lyckat foto på undertecknad är att fota bakifrån. Framifrån ser jag nästan alltid förståndshandikappad ut, eller också ser det ut som om jag sover.

Alltså. Jag hade övertygat Karin om att vi skulle följa en vandringsled runt Holmsjöarna i Torsång. Jag pekade på kartan och lät trovärdig, och Karin hängde på sig ryggsäcken och så sprätte vi iväg. Efter tre timmar hade vi inte hittat stigen. Två timmar senare var den fortfarande inte där…

Några dagar senare tog jag med mig Tage ut i samma terräng, men denna gång skulle vi gå det motsatta varvet, eftersom stigen MÅSTE finnas där någonstans. Tage är den piggaste hund som jag vet och han brukar kunna gå – läs springa – en hel dag utan att tröttna. Nere vid Stora Holmsjön, bland brännässlor och annan ondskefull vegetation, lade han sig till sist ned och vägrade att gå ett enda steg till. Jag fick plocka upp honom, och likt en gammal frireligiös altartavla föreställande Jesus och lammen, fick jag bära honom över axlarna tillbaka till bilen. När vi kom tillbaka till kanotstadion, där bilen stod parkerad, slängde jag honom i älven, för att han skulle kvickna till. Det tyckte Tage var en bra idé!

När jag lite senare studerade teckenförklaringarna på kartan – något som jag naturligtvis borde ha gjort innan jag släpade ut oskyldiga kvinnor och djur i terrängen – visade det sig att grön tjock linje med prickar betyder vandringsled. Samma grönfärgade och lika tjocka linje med tunna streck betyder gräns till naturreservat. Så kan det gå…